It´s a blogg moment

Ja, sånt är ju alltid roligt att höra...helst vill man bara skrika; Ja du är inte så jävla snäll du heller!!
Men man måste ju sansa sig och inse att det är ju faktiskt jag som är den vuxna av oss. Och med den insikten så får jag lägga alla hämnkänslor åt sidan oxå, de som är i stil med; Behöver du hjälp? Nä gå till pappa, han är mycket snällare!

Bakgrunden till det här hade sin början hemma hos Carola & Johan. Vi var och hälsade på, fikade, surrade och hade som vanligt väldigt trevligt. Men så blev det så dags att bege sig hemöver... och då slog det slint i skallen på mitt äldsta barn i mitt första äktenskap (som en vis herre sk, så när jag ulle ha sagt), så när jag bad henne göra sig klar så blev det en massa tjafs, grin och skrik....vilket inte avtog direkt när jag la henne över axeln och tågade ut i bilen med henne.
Mitt i allt skrikande så ringer min käre man, och som räddaren i nöden tar han sig ett snack med Nova...Och det var då de kom, orden som varje förälder fasar för; Pappa, du är snällare... jag vill vara med dig!
Jaha, tack för den televerket.

Jaja, vi var vänner när hon lade sig att sova för natten... och man får väl trösta sig med att hon trots allt älskar mig...