It´s a blogg moment

I 10 års tid nu har min man hävdat att han inte är svartsjuk, och det har jag verkligen beundrat honom för. Själv är jag sjukt svartsjuk, fast de flesta gånger så är det kanske mest för skojs och syns skull, men i grund och botten, ja då är jag svartis. Och det kan jag tycka är bara sunt, det visar ju att jag bryr mig, eller hur?!
Andra kloka människor tycker att svartsjuka är ett sjukligt beteende; man litar inte på sin partner osv.
Men iallafall, M är iallafall inte det.
Och det jag kan ju tycka att han visar då han inte protesterar mot mina manliga vänner. Men idag hände något som får mig att ifrågasätta allt det här. Hihihi... jag börjar fnissa bara jag tänker på det som kommer härnäst...

Idag lunchade jag med min bästa kill-kompis, och det gör vi ganska ofta, utan några konstigheter eller sura miner från Markus, så jag blev mäkta förvånad över samtalet som följde efter lunchen.

"-Har ni haft en trevlig lunch?
- Jarå, det var trevligt...
- Vart låg ni då??

Hahahahahahaha...jag brast ut i skratt, och förmodligen störde jag ganska många i kontorslandskapet, men jag kunde verkligen inte behärska mig, jag skrattade så att tårarna sprutade...
Och jag tjöt ännu mer av skratt när M tafatt försökte släta över frågan; Äh, jag menade; vart åt ni?
 Yeah right! Du är svartis!!! Hahahahaha....

Ja det var underbart roligt!