Travelling by train
Nynnar på Runaway train...kanske inte det bästa valet av låt, men ja, så kan det bli. :)
Nu är besöket i Norrköping avklarat, och det gick ju bra måste jag säga...trots risken att bli påkörd av spårvagnar som dyker upp ur tomma intet (och jo, man borde ju ha anat det med tanke på spåren som faktiskt är ganska synliga) och så den nära-döden-upplevelsen som jag hade på Händelöverket.
Det var verkligen helt vansinnigt...och är du inte höjdrädd själv, så kan du sluta läsa nu, för annars förstår du inte vad jag menar. Hur som helst, vår guide frågar innan vi kliver in i hissen om det är någon som är höjdrädd...och eftersom jag är det så svarade jag såklart; Ja... Och dum som jag är så fortsätter jag meningen; Men det ska nog gå bra!
Ok...för nu ska vi 55 meter upp i luften, svarar han...
*gulp*
När hissen väl har kommit ända upp och dörrarna öppnas, så tar jag ett kliv ut på gallergången, och där, händer nåt med min kropp...alla funktioner (balans, sans och förnuft) upphör helt att fungera, hela min kropp börjar skaka...och som om det inte vore nog att jag stod och klamrade mig fast vid en dörr som en tok, så försökte jag en gång till för att haka på gruppen som drog iväg, med resultatet att jag fick tok-panik, kroppen skakade och tårarna sprutade rakt ut....
Jag mumlade nåt till Bengt och kastade mig in i hissen igen och åkte ner till tryggheten på marken.
Mission accomplished; Jag hade lyckats skämma ut mig igen.
Men men, det må vara hänt...jag klarar helt enkelt inte sånna höjder med endast en gallergång under fötterna.
Nåväl, nu sitter jag iallafall på tåget på hem, hem till my beloved ones...Nova har fått order om att de ska vara vaken tills jag kommer hem så att vi får kramas lite innan de går och lägger sig.
Imorgon väntar en ny dag och snart är det helg igen...:)
Det här får räcka så länge, vi höres!
Kram på er!
Nu är besöket i Norrköping avklarat, och det gick ju bra måste jag säga...trots risken att bli påkörd av spårvagnar som dyker upp ur tomma intet (och jo, man borde ju ha anat det med tanke på spåren som faktiskt är ganska synliga) och så den nära-döden-upplevelsen som jag hade på Händelöverket.
Det var verkligen helt vansinnigt...och är du inte höjdrädd själv, så kan du sluta läsa nu, för annars förstår du inte vad jag menar. Hur som helst, vår guide frågar innan vi kliver in i hissen om det är någon som är höjdrädd...och eftersom jag är det så svarade jag såklart; Ja... Och dum som jag är så fortsätter jag meningen; Men det ska nog gå bra!
Ok...för nu ska vi 55 meter upp i luften, svarar han...
*gulp*
När hissen väl har kommit ända upp och dörrarna öppnas, så tar jag ett kliv ut på gallergången, och där, händer nåt med min kropp...alla funktioner (balans, sans och förnuft) upphör helt att fungera, hela min kropp börjar skaka...och som om det inte vore nog att jag stod och klamrade mig fast vid en dörr som en tok, så försökte jag en gång till för att haka på gruppen som drog iväg, med resultatet att jag fick tok-panik, kroppen skakade och tårarna sprutade rakt ut....
Jag mumlade nåt till Bengt och kastade mig in i hissen igen och åkte ner till tryggheten på marken.
Mission accomplished; Jag hade lyckats skämma ut mig igen.
Men men, det må vara hänt...jag klarar helt enkelt inte sånna höjder med endast en gallergång under fötterna.
Nåväl, nu sitter jag iallafall på tåget på hem, hem till my beloved ones...Nova har fått order om att de ska vara vaken tills jag kommer hem så att vi får kramas lite innan de går och lägger sig.
Imorgon väntar en ny dag och snart är det helg igen...:)
Det här får räcka så länge, vi höres!
Kram på er!
Kommentarer
Trackback
